Av Anders Berlin och Maja Söderberg
Andelsjordbruk finns nu i stora delar av världen under olika namn. Modellen och idéerna föddes i Japan i slutet av 60-talet tillsammans med den ekologiska rörelsen i landet. I Japan heter modellen teikei och det japanska tecknet beskriver två händer som möts och kan översättas med ord som samverkan, kooperation, partnerskap och liknande. En annan översättning i sammanhanget är ”ge bonden ett ansikte” eller ”sätta bondens ansikte på maten”. Samtidigt som teikei växte fram i Japan såg man i Sverige skyltar utefter vägarna med en bild på en bonde med keps och texten ”en utrotningshotad art”.
Under 60- och 70-talet var Japan inne i en period av extremt snabb ekonomisk tillväxt. Industrialiseringen av landet och jordbruket skedde i rasande tempo, vilket skapade stora miljöföroreningar. Under perioden inträffade ett antal stora föroreningsskandaler i landet. En av de mest tragiska var minamata disease – kvicksilverförgiftning orsakad av utsläpp från industrin. Många blev sjuka, missbildningar skedde och tusentals människor dog. I spåren av dessa skandaler växte det fram en oro för matsäkerheten, särskilt i urbana områden. Fler och fler bönder blev medvetna om de skadliga effekterna av jordbrukskemikalierna och började anamma ekologiska produktionsmetoder.
Första fröet till teikei såddes när oroade hemmafruar gick samman med universitetsforskare för att lära sig mer om matsäkerhet och miljöföroreningar. De första teikeigrupperna bildades ur sådana här studiegrupper.
Ekorörelsen baseras på teikei
Bildandet av den Japanska ekologiska jordbruksorganisationen 1971 svetsade samman bönder och konsumenter och resultatet blev att många teikeigrupper bildades under 70- och 80-talet. På årsstämman 1978 antog den Japanska Ekologiska Jordbruksorganisationen tio principer för teikei. Den japanska ekorörelsen startade alltså med teikei och har gjort det till en princip att jobba för att etablera teikeisystem. På den engelska versionen av sin webbsida skriver de: “Teikei är inte bara en praktisk idé, utan också en dynamisk filosofi som genom interaktion får människor att fundera över en bättre livsstil, vare sig man är producent eller konsument.”
Teikeis tio grundprinciper
Översatt från engelskan av Maja och Theodor Söderberg
1. Principen om ömsesidigt samarbete
Grunden för partnerskapet ligger inte i handeln själv, utan i den vänskapliga relationen människor emellan. Därför bör både producenterna och konsumenterna hjälpa varandra utifrån en ömsesidig förståelse. Denna relation bör etableras utifrån reflexion över tidigare gjorda erfarenheter.
2. Principen om avsiktlig produktion
Producenterna bör genom dialog med konsumenterna, ha som mål att, inom gårdens kapacitet, producera maximal mängd och maximal variation av råvaror.
3. Principen om att acceptera råvarorna
Konsumenterna bör acceptera alla råvaror som har odlats enligt den föregående dialogen mellan de båda grupperna. Deras diet bör så långt som möjligt utgå från de här råvarorna.
4. Principen om ömsesidiga eftergifter vid beslutet om pris
När man bestämmer priset ska producenten ta full hänsyn till besparingarna av arbetstid och kostnader som görs när märknings- och packningsprocessen förkortas. Producenten ska också ta hänsyn till att hela skörden blir accepterad. Konsumenterna ska ta full hänsyn till fördelarna av att få nyskördad, säker och smakrik mat.
5. Principen om fördjupade vänskapliga relationer
Den kontinuerliga utvecklingen av detta partnerskap kräver ett fördjupande av vänskapsrelationerna mellan producenterna och konsumenterna. Det kan bara uppnås genom att maximera kontakten mellan parterna.
6. Principen om självdistribuering
Transporten av råvarorna ska, fram till utlämningsplatserna, utföras av antingen producent- eller konsumentgrupperna, utan att vara beroende av professionella distributörer.
7. Principen om demokratisk organisering
Båda grupperna bör undvika att enbart ett fåtal ledare styr över aktiviteterna. Detta uppnås bäst genom demokratisk organisering där alla delar på ansvaret. De särskilda förutsättningarna för medlemmarnas familjer bör också tas i beaktande enligt principen om ömsesidigt samarbete.
8. Principen om fortsatt lärande bland grupperna
För att undvika att deras engagemang och aktiviteter enbart handlar om att distribuera säker mat bör både producent- och konsumentgruppen lägga stor vikt vid att tillsammans studera och vidareutveckla sina kunskaper.
9. Principen om att behålla en lämplig storlek på gruppen
Det fulla utförandet av innehållet i de ovanstående principerna blir svårt att uppnå om antalet
medlemmar eller den geografiska spridningen i grupperna blir för stor. Det är anledningen till att de båda ska hållas på en lämplig storlek. Utvecklingen av den här rörelsen ska istället främjas genom att öka antalet grupper och samarbetet mellan dessa grupper.
10. Principen om kontinuerlig utveckling
Från början kan, i de flesta fall, varken producenter eller konsumenter njuta av så bra förutsättningar som har nämnts ovan. Därför är det nödvändigt för båda grupper att välja samarbetspartners man tror på och aktivt jobba tillsammans med att utveckla och förbättra det ömsesidiga samarbetet över tid.
Teikei sprids över världen
1978 etablerades det första andelsjordbruket i Schweiz. Upplägget var snarlikt det japanska, men ingen har kunnat påvisa om det fanns någon koppling, och i så fall hur den skulle ha sett ut. En gissning som Elisabeth Henderson gör i boken Sharing the harvest är att någon av de västerlänningar som besökte japanska teikei-gårdar tog med sig idén hem. De tidiga schweiziska andelsjordbrukarna har berättat att de hämtade inspiration från kollektiva gårdar i Chile under Allende-tiden samt från bonderörelsen i Bretagne i Frankrike.
På 80-talet etablerades det första andelsjordbruket i Tyskland, där inspirerat av antroposofiska idéer och biodynamiskt jordbruk. Modellen har sedan dess fått en bred spridning i de europeiska länderna. I USA startade det första andelsjordbruket 1986 och man valde att översätta begreppet till Community Supported Agriculture (CSA). Under 80- och 90-talet ökade antalet nordamerikanska andelsjordbruk stadigt, för att nå över 1000 ungefär vid millenieskiftet.
Andelsjordbruk finns idag i över hela världen. På Urgencis webbsida finns en (icke-heltäckande) förteckning. Eftersom de flesta andelsjordbruk är små och enbart agerar på en lokal marknad är det inte helt lätt att föra statistik över hur många det finns, varken i Sverige eller i världen. Ofta är andelsjordbruken dessutom bundna till en eller flera personer, mer än till en fysisk plats/gård. Därför tillkommer ständigt nya, medan andra lägger ner i takt med att livet för andelsjordbrukarna tar nya vägar.
Andelsjordbruk i Sverige
Det första svenska andelsjordbruket etablerades av Anders och Karin Berlin på Ramsjö Gård utanför Uppsala 2001. Idén tog de med sig hem från en studieresa i slutet på 90-talet, då de besökte en rad ekologiska gårdar på den amerikanska västkusten, där modellen hade etablerat sig. I 90-talets Sverige samarbetade Anders och Karin med konsumentgrupper, så kallade “matfronter” som köpte in livsmedel direkt från lokala bönder för att sedan dela upp dessa mellan sig. Grupperna var i en fas då de började tröttna och i det läget samlade Anders och Karin tre familjer över en fika och började diskutera andelsjordbruk som ett alternativ. Det var ur den lilla gruppen som andelsjordbruket på Ramsjö gård föddes. På mötet diskuterade man vilka grönsaker som skulle ingå i en andel och hur stor en andel borde vara. Någon var duktig på marknadsföring och tog fram en broschyr och alltsedan dess har deras andelsjordbruk rullat på.
Därefter dröjde det till 2014/2015 då flera andelsjordbruk startade parallellt. Mellan några fanns en koppling, t ex hade Terez Bergfeldt som startade Torsåkers gårdsprodukter samt Britta Nylinder som startade Kollinge torpargård båda varit volontärer på Ramsjö gård. Andra hämtade främst sin inspiration från USA och Europa. Föreningen Andelsjordbruk Sverige bildades 2015 av åtta andelsjordbrukare. Projektet ”Andelsjordbruk – säkrad avsättning för lokalproducerade livsmedel” som drevs av Länsstyrelsen i Västra Götaland 2015-2018 har sannolikt också haft en inverkan på modellens spridning i landet, då det inkluderade både informationstillfällen, studieresor och utbildningar.
Sedan 2015 har andelsjordbruksmodellen spridit sig snabbt i Sverige och ingenting tyder på att spridningen har avstannat. Även om vi inte kan säga säkert vad det beror på handlar det gissningsvis om att modellen möter efterfrågan på närheten mellan konsument och producent samt ger en säkrare inkomst för de småskaliga jordbrukarna.
Källor
Devik, Alexandra (red), Håndbok för andelslandbruk, Andelslandbruk Norge
Henderson, Elizabeth och Van en, Robyn, Sharing the harvest – a citizen´s guide to community supported agriculture
Japan’s Organic Agriculture Association: http://www.joaa.net/english/teikei.htm
Urgenci.net
Lina Morin, Slutrapport: Andelsjordbruk – säkrad avsättning för lokalproducerade livsmedel